tar sats inför ekorrhjulet
Jag har alltid varit väldigt lojal mina planer. Om en månad är jag färdig barnmorska, så som jag bestämde mig för när jag var 17 år gammal. Det var en blandning av fascination för kroppen i förlossningsarbete och en längtan att bistå kvinnor att få ha det så bra som det kan vara. Så tänkte jag att jag nog kan vara bra på det. I år fyller jag 27 och är snart där. Det har varit flera år av att uthärda att göra nya, skrämmande, roliga och ibland ointressanta saker för att få den belöning jag har i sikte. Inte bara en barnmorskeexamen utan all personlig utveckling och självkänsla jag vunnit på vägen. Jag är stolt över mig själv och glad att jag har gjort det, men jag kan också se hur låst jag var vid mitt mål att jag inte tordes titta någon annanstans. Nu är jag framme och jag vill uppmuntra mig själv att bara roll with the punches, ride the waves som en AT läkare sade till mig lite cheesy när jag satt i personalrummet och oroade mig för världen.
Jag ville så gärna bygga den tryggheten som jag saknade och jag är så glad för det. Men erfarenhter kommer fylla min kopp och stärka mig mer än rutin. Och jag längtar efter den där flexibiliteten man hade innan plugget drog igång. Miljöombyten är kraftfulla inte för miljöns skull, men för hur de slår ut gamla vanor och gamla tankesätt som man bara inte märker av om man alltid är på samma.
Dagen jag började prata schema med min nya chef sökte jag i affekt ekonomprogrammet och något IT program på antagning.se. Tänkte att om jag nu kunde plugga barnmorskeprogrammet samtidigt som jag jobbade heltid, då kan jag väl minsann skaffa mig en annan utbildning nu medan jag jobbar. Ville bara inte känna att vården äger mig och min tid. Typ "jaha, här får jag ett skitschema med skitsemester och skitlön, jag behöver inte ens vara här minsann!". Men så är det ju inte heller. Det finns många alternativ att forma sitt liv beroende på vad man prioriterar och är villig att uppoffra. Jag har aldrig jobbat 100% t.ex. och det innebär ju mindre pengar i fickan i slutet av månaden.
Jag inser att det är absurt att börja plugga en till kandidat. Overachievern i mig skulle gärna vilja göra det. Men för vad? Nu har jag jobbat på i 10 år mot ett mål och spenderat betydligt mindre tid på sådant som jag längtat efter att få göra mer, i hoppet om att snart så får jag ju det. Varför gå tillbaka in i pluggpress? Jag längtar efter mer tid med vänner, relationer och människor. Det är vad jag vill ge utrymme för nu när jag har kommit hit. Livet är ju faktiskt långt. Tillräckligt långt med att hinna allt möjligt utöver en plan, en rutin.