sköna maj
Maj kom och gick. När jag tänker tillbaka på den tiden känner jag mig som ett vandrande sår. Sliten av praktikschemat med nätter, dagar, kvällar, utan återhämtning. Sliten av att vara ensam i en stad. Samtidigt skiljas med en kär. Men så blev dagarna också vackrare och vackrare. Jag sov så mycket min kropp lät mig, sen promenerade jag. Runt kolonilotterna, runt Sten Sturemonumentet, bort till Eklundshov och Ångströmslaboratoriet. Andra kvällar promenerade jag upp till slottet och runt till Botaniska. Ibland Stadsskogen. Promenaden var min terapi och jag lyssnade på sångerna som höll mig. Grönskan blev mer, kvällsljuset var så snällt, luften var tjock med syrendoft. Som att årstiden ville hålla om mig och trösta när jag var så ledsen.
Det fanns en rädsla, att tänk så blir jag utbränd igen. För kroppen lät mig inte sova, hade hemska lutalfaser, var så slut. Jag var så redo att lämna allt i Uppsala, liksom lämna utbrändheten, hjärtesorgen och studierna. I maj började allt kännas lite lättare.
Sen fyllde jag 27 och jag var så omhändertagen. Jag och Matilda åkte ut till älskade Strömsholm, hade picnik vid slottet, glass vid markan, åka runt, prata och ta in gamla och älskade vyer. Dagen efter spenderade jag med familjen på Björnön.
Sen var det flytt, och jag fick bästa hjälpen.
Jag hade en vecka kvar i Uppsala, men ville absolut inte bo där något mer. Så jag pendlade dagligen den sista veckan. Så hann jag sätta i några frön på balkongen. Tillbaka i hemstaden. Hållen av allt omrking mig. Gått igenom vad som kändes som skärselden, men det är ju väldigt dramatiskt att säga. Nu återstår att se, vad som väntar.
