artifactorum

Sedan i våras har jag haft mer eller mindre lästorka, inte kunnat fokusera för att läsa något som ger minsta lilla motstånd, så jag har fått vända mig till sådant som bara bara är kul och inbjudande. Ett ämne som faller under den kategorin av läsning är allt som har med överlevnad/ancestral living/naturen som tillfykt att göra. Into the Wild är förstås en all time favorite. Igår kom jag hem från Spanien och dit hade jag tagit med mig Stranger in the woods av Michael Finkel. 

Stranger in the woods är väl det som kallas litterär journalistik, Michael Finkel hörde talas om Christopher Knight 2013 då han blev arresterad på plats för inbrott i ett campingområde för handikappade. Chris hade under 27 års tid levt ensam, "självförsörjande", utan mänsklig kontakt i skogen i Maine. Undangömd men, enligt boken fanns hans lägerplats endast 3 minuters vandring in i skogen. Han levde där i ett "tält", utan rinnande vatten eller elektricitet genom alla fyra årstider, inklusive vintrarna på - 30 C. Nära omkring honom fanns sommarstugor och det var tack vare dessa som han kunde klara sig i 27 år. Det var inte så att han odlade eller jagade för att få i sig föda, utan han bröt sig in i stugorna för att få mat och andra förnödenheter (han tog av princip aldrig något som såg dyrt ut). Folk i området testade allt från övervakningskameror till att lämna lappar för The Hermit att fylla i som en önskelista; "Please don't break in, write what you want and we'll get it for you". Men inget funkade, han överlistade deras metoder och fortsatte stjäla bönburkar, fryskött, godis och batterier. Det pågick så länge att folk i området som växte upp med legenden om The Hermit hann växa upp och få egna barn. Pine Tree Camp drabbades hårdast av stölderna eftersom de hade stort matförråd för barnen som spenderade somrarna där. Det krävdes en pensionerad jägare med mycket fritid och ett övervakningssystem som används av Secret Services för att fånga honom, på bar gärning, via gömda kameror och tysta larmsystem. När polisen och Sergeant Hughes dök upp var de förvånade att se en renrakad medelålderman i nya jeans och en ren pufferjacka. Inte riktigt föreställningen de hade av någon som bott off gridd i snart 30 år. Här är en artikel om honom. 

 

Det är fascinerande att läsa om hans överlevnadsstrateiger men mer fascinerande är det att läsa om en människa som lämnade samhället som 20 åring, och som efter nästan 30 år ifrån, återvänder. Knight fick totalt 7 månaders fängelse för de ca 1000 inbrott han gjorde, och efter det var villkoren att han skulle bli en del av samhället, skaffa ett jobb, och varje måndag var han tvungen att komma till ett möte för en avstämning. 

 

När man läser finns det något i en (mig) som vill se att han återförenas med sin familj och märker att han har saknat dem, att han kanske finner att det är trevligt att lära känna en kvinna, vilket han aldrig fått göra, eller åtminstone en vän, och får tillfredställelse av det. Men den stunden kommer aldrig. Finkel får rapporter om att Knight återintegreras i samhället väl och trivs bra, men när han träffar Knight berättar han att allt är en fasad; att han inte alls passar in, att mänsklig kontakt är pinande, han drömmer om att avsluta sitt liv och det enda som ger honom ro är att föreställa sig den tystnaden som fanns i skogen. För första gången ser Finkel känslor i hans ansikte och han blir tårögd. För McCandless från Into the Wild så tog det knappt ett halvår, närmare sagt 113 dagar att inse att inget är värt att göra ensam. En av de sista sakerna han skrev ner innan han förtvinade bort i förgiftning och undernärdhet var "happiness is only real when shared". 

 

McCandless lämnade samhället med en hybris och idealism driven av Tolstoy, Dostoyevsky och Thoreau, men Knight kunde inte säga varför han lämnade. Han bestämde sig bara en dag utan förberedelser att köra ut i skogen och där blev han kvar. Ren instinkt, sade han. Men det var tydligt i hans skildring att trots att han inte var empatilös så var mänsklig interaktion av noll intresse för honom. Ansikten höll för mycket information, folks strävanden tycktes vara obegripliga och tomma. Knight tog sitt straff utan motstånd och tyckte att han förtjänade det, varje stöld väckte dåligt samvete. Tillbaka i samhället var han villighet för att göra rätt och anpassa sig utan motstånd, den skildringen väcker sympati.

 

Jag tänker på mig själv. Min längtan för ensamhet, tystnad och enkelhet och samtidigt mitt omättliga oxytocinbehov. Hur samhället egentligen inte ger förutsättningar för något av det. En ytterligare meditation över hur man får balans mellan dessa två, kommer i min nästa bokreview haha. Håll till godo!