artifactorum

Har planerat i över två timmar att gå och göra mig iordning för söms. men det blir inte av. Inte heller inläggen jag har skrivit lite smått på, som aldrig tycks bli färdiga. Vad fan tog min skrivarförmåga vägen? 

 

Baaah, tiden går så löjligt fort, och hur klyschigt det än låter, så inser jag att det finns inte tillräckligt med tid, så hela livet i sig känns ibland väldigt meningslöst, om man ändå inte hinner med allt. På riktigt. Det som känns skrämmande är att ingen förstår det jag menar, när jag säger så.

 

Små saker är verkligen de finaste minnena jag har. När jag och hon klättrade upp på skoltaket och spenderade halva natten där. Jag var rädd för livet, för jag lovar minsta lilla och jag hade snubblat över kanten och landat på stentrapporna nedanför oss. Men efter ett tag låg vi där i tystnad och lugn på varsitt räcke, och lyssnade på musik, och hon sjöng för mig, och jag var så glad just i den stunden. Dig saknar jag ibland, och ibland glömmer jag bort att du går omkring på denna jord, någonstans, håller på med ditt.

 

Eller när Nora och jag nästan somnade på studsmattan. Hur jag alltid vilade mitt huvud på din mage. När jag låg i din säng och bläddrade i någon bok, eller såg på när du gick över till hyllan, flyttade runt bland alla småsaker  och tände rökelser och ljus - det som kom att bli våran ritual. Eller den där cykeln, den där stackars cykeln som  höll ut enda tills sommaren var slut. Vårat transportmedel hela den sommaren som vi turades om att skjussa (eeeh) på. Du är mitt lilla allt. Och dig saknar jag mestadels av tiden vi inte ses. 

 

Alla ni fina som jag ställt åt sidan det här året, förlåt förlåt förlåt. Och alla ni fina som aldrig kommer ta del av mitt liv igen, tack för allt. Jag kommer sakna er, och tänka på er så länge jag kan. För sen kommer jag glömma!