första praktiken som sjuksköterska
Det var inte igår!
Sen sist har jag hunnit påbörja mina studier för att bli barnmorska till slut och även fast jag har fått flytta runt på spärrade kurser och allt vad jag nu har råkat ut för, så kan man säga att jag är en t4a och har 1,5 år kvar tills jag är färdig sjuksköterska.
Snart börjar min första riktiga praktik och det sätter igång så mycket hjärnspöken. Man blir så jäkla osäker och självförtroendet når botten. Jag har ju ingen erfarenhet av att jobba inom vården alls, har ingen norm att förhålla mig till, ingen erfarenhet av att bemöta människor på det sättet. Plötsligt bjuds man in till en människas närmsta sfär där du får möjlighet att omvårda dem, ibland stödja aktiviteter som dem är vana att kunna utföra själv. Ja, och hur gör man det utan att kränka någons integritet och visa största respekt? Är jag kapabel till att göra det?
Finns verkligen ingen annanstans i livet jag ifrågasätter mina förmågor så mycket som här. Jag vet att efter någon vecka eller så kommer jag bli varm i kläderna och dessa oroligheter kommer försvinna. Man kan bli bättre på allting och jag har ju ett mål i sikte. Men just nu känns det bara skit och jag vågar inte ens bli taggad på att jag får ju komma ut på riktigt nu.