på väg
Vad kul det är att gå tillbaka och läsa mitt ångestinlägg och tänka "men det där var väl ingenting". Efter några ångestveckor kände man sig faktiskt som en superhjälte, för man hade övervunnit så många av sina egna rädslor och så satt man där och gjorde det man skulle gjort om man var en ordinarie sjuksköterska. Jag hade sådan tur med handlening, att jag fick någon som pushade mig till att vara självständig och verkligen lät mig vara det.
Allting går att lära sig och anpassa sig till. Men det är ju jobbigt att vara ny och inte känna att man är bra på det man gör. Nu jobbar jag som undersköterska på förlossningen, och jäklar vad det är kul! Jag suger upp allting barnmorskorna säger och gör som en svamp och gillar verkligen den "patientkontakt" man får i frisk mödravård. Det är en sådan bekräftelse till att jag har valt rätt.
Så går det ju upp och ner, när man är ny. Jag har pratat med många och det verkar vara ganska vanligt att man känner liksom imposter syndrome, att man känner sig lite som en fraud. Men det känner jag väl mer i sjuksköterskerollen. Första förlossningen jag var med om kändes det så rätt. Jag var inte överväldigad av upplevelsen, eller rädd för mig själv på något sätt. Det kändes bara så naturligt att stå där och stödja mamman i att ta sig över detta berg.
Påväg, är vad jag är, till proffessionen som är mitt verktyg, i detta liv.